Förra veckan var Malin volontär (film med Malin) under redaktör Schwartz och skrev sedan en liten text om hur hon tycker det är att vara volontär på Bm.
Att vara på Berättarministeriet är lite som en present till mig själv. Varje gång går jag därifrån lite gladare och piggare, med större tro på världen. På riktigt. Och så får jag en massa otroligt roliga stories med mig därifrån. Vem blir inte på bra humör av dansande elefanter som skjuter ut kanelbullar genom snabeln och Iphonekungar som bor i grottor på månen? Hur mycket fantasi kan det rymmas inom en enda liten människa egentligen?
Att volontära under en hitte-på-övning med barnen som kommer till Berättarministeriet är enkelt och roligt. Alla kan hitta en roll som passar dem. Den som är blyg, eller har en riktig tröttdag, kan ta uppdraget att rita en bild från barnens story (vi pratar streckgubbenivå, ingen press faktiskt) eller vara den som skriver ner storyn på en dator medan barnen berättar. Den som är på spexigt humör kan styra klassen genom fantasiuppdraget.
Så himla fint är det att se ögonen på barnen medan de hittar på. De sugs in i sin gemensamma story och kan inte få ut alla idéer snabbt nog. Det krävs så lite av oss volontärer men det betyder så mycket. Här får barnen en chans att upptäcka nya sidor hos sig själva, och de får komma ifrån sin vanliga roll i klassen en stund. Som vuxen får du en påminnelse om hur det är att vara liten, ibland i en tuff värld.
Alla som kan flexa lite på jobbet och som antingen kan rita en streckgubbe eller knattra ner ord på en dator fixar att volontära för Berättarministeriet. Du gör en grym insats, och blir själv lovebombad av personalen på Berättarministeriet.
/Malin Sund